Vad innebär zonindelning av inlärningsmiljön i praktiken?
Zonindelning innebär att utrymmet delas upp i olika funktionsområden.
I den ena delen kan man arbeta självständigt, i den andra arbeta i smågrupper och i den tredje samlas för gemensam undervisning.
Gränser behöver inte alltid skapas med väggar. De kan också skapas med möbler, belysning, material och rumsavdelare.
Det viktigaste är att lösningen bygger på användningen. En möbelgrupp som bara ser snygg ut räcker inte för att göra området till en funktionell zon.
1. Ta först reda på vad som egentligen händer i rummet
Det är lättare att välja möbler när man känner till rummets funktioner.
Under dagen kan man i samma lärandemiljö läsa, diskutera, göra projektuppgifter, arbeta vid datorn och delta i undervisningen.
Det är värt att betrakta dessa funktioner även i relation till varandra.
En lugn koncentrationszon gynnas i regel inte av att det finns en bullrig grupparbetsplats intill. En gemensam materialstation fungerar däremot ofta bättre nära en genomgångsväg än i det lugnaste hörnet av lokalen.
När aktiviteterna först placeras i botten blir möblernas funktion tydligare.
2. Fundera på i vilka situationer synkontakt är till hjälp och i vilka den stör
Öppenhet kan vara en stor fördel i en inlärningsmiljö. Det är ofta till hjälp för läraren att kunna se flera områden samtidigt, och det blir lättare för eleverna att få en helhetsbild av lokalen.
Alla funktioner behöver dock inte vara fullt synliga.
Det kan vara lättare att arbeta i lugn och ro om det inte finns någon ständig rörelse i synfältet. Området för smågrupper kan i sin tur upplevas som tydligare om det finns någon form av visuell avgränsning runt omkring det.
Höjden och placeringen av rumsavdelaren har stor inverkan på hur utrymmet kommer att se ut.
Ett lågt element kan främst markera områdets gräns. En högre konstruktion kan minska de direkta siktlinjerna och göra arbetsplatsen mer avskild.
I detta sammanhang är det viktigt att skilja mellan visuell integritet och talintegritet. Att det finns en synbar barriär betyder inte nödvändigtvis att talet inte hörs i det angränsande området.
3. Att dela upp lärandemiljön i zoner ersätter inte den akustiska utformningen
Att dela in lärandemiljön i zoner hjälper till att strukturera verksamheten, men ljudet stannar inte vid den osynliga zongränsen.
Därför är det lämpligt att planera rumsindelningen tillsammans med den övriga akustiken i lokalen.
Ljudabsorberande ytor kan minska ljudreflektioner och efterklang. Rumsavdelare kan i sin tur bidra till att avgränsa olika aktiviteter och underlätta hanteringen av ljudmiljön.
En ljudabsorberande rumsavdelare är dock inte samma sak som en ljudisolerad vägg.
Om verksamheten kräver hög talintegritet eller tydlig ljudisolering behövs vanligtvis en mer sluten lösning.
STORY WALL golvdelare kombinerar en flyttbar rumsindelning med en ljudabsorberande yta. Den kan till exempel användas för att dela upp utrymmen när det inte behövs någon fast vägg.
4. Planera ett utrymme som kan anpassas senare
Lärandemiljön behöver inte förbli densamma år efter år.
Gruppstorlekarna förändras, undervisningsmetoderna utvecklas och byggnadens användning kan förändras avsevärt under möblernas livslängd.
Av denna anledning är det inte alltid rimligt att göra alla gränser permanenta.
Med hjälp av flyttbara element kan man ändra rummets utformning utan att behöva göra en omfattande renovering. Det betyder dock inte att hela rummet måste ommöbleras varje dag.
Värdet av anpassningsbarheten visar sig i att utrymmet kan anpassas till en ny situation när det verkligen behövs.
Hjulförsedd STORY WALL golvdelare passar in i detta tankesätt, eftersom elementet kan användas på olika sätt för att strukturera rummet.
5. Även transportvägarna ingår i planeringen
Ett område som är avsett att vara lugnt förblir inte lugnt om alla går igenom det.
Det är därför en god idé att rita in gångvägarna redan i planeringsfasen.
Var finns ingångarna? Var förvaras saker och ting? Hur tar man sig till matsalen, toaletterna eller andra gemensamma utrymmen?
När man känner till trafikens riktning kan de lugna områdena placeras bort från de mest trafikerade sträckorna.
Med hjälp av rumsavskiljare kan man också styra rörelsemönstren och göra vägarna lättare att överblicka.
Samtidigt måste man se till att möblerna inte försvårar framkomligheten eller utgör onödiga hinder. Tillgänglighet och utrymningsvägar ska alltid utformas i enlighet med de krav som gäller för anläggningens planering.
När är en rumsavdelare inte den rätta lösningen?
En rumsavskiljare fungerar bra när målet är att skapa en tydligare uppdelning av utrymmet, avgränsa utsikten eller öka den ljudabsorberande ytan.
Det ersätter dock inte ett stängt rum i alla situationer.
Om verksamheten kräver en tydligt avskild ljudmiljö, hög talklarhet eller annat särskilt skydd, är ett slutet utrymme ofta lämpligare.
En bra inlärningsmiljö kan bestå av öppna ytor, delvis avskilda arbetsplatser och slutna rum som finns sida vid sida.
Allt behöver inte vara lika öppet eller lika slutet.
De vanligaste felen vid rumsfördelningen
Det första misstaget är att placera rumsavdelare i ett rum utan något tydligt syfte.
En annan sak är att tro att den visuella gränsen automatiskt också avgör ljudmiljön.
Det tredje är att placera en lugn arbetsplats längs en livlig gångväg och försöka åtgärda situationen senare med hjälp av möbler.
Det fjärde är att planera miljön enbart utifrån den aktuella gruppstorleken.
En bra rumsindelning tål även förändringar.
En överskådlig miljö är enklare för användaren
En lyckad zonindelning av lärandemiljön visar sig i slutändan vara en enkel sak: det är lätt för användaren att förstå vad som görs var.
Möbler, belysning, färger och rumsavdelare behöver inte konkurrera om uppmärksamheten. Deras uppgift är att underlätta användningen av utrymmet.
Ett konkret exempel kan granskas Beslutet som fattades vid Puotilas grundskola, där STORY WALL-rumsavdelare har använts för att strukturera öppna lärandemiljöer.
